Under Krimkriget 1853–1856 förflyttades Sveaborgs krigshamn från fästningen till spetsen av Skatudden, till en början tillfälligt. Eftersom förordnandet aldrig drogs tillbaka, övergick området på Skatudden i rysk förvaltning.  I början av 1900-talet blev området en viktig bas för Östersjöflottan dit torped- och minbåtsflottiljerna koncentrerades. I början av första världskriget posterades även stora krigsfartyg här.

 

”Portu”

 

Skärgårdsflottans hamn och docka, som svenskarna byggde, övergick i rysk förvaltning i maj 1808. Kronbergsfjärden höll sin ställning som förankringsplats för inkommande fartyg, men det behövdes mer plats för ännu större fartyg. Plats hittades på den skogrika och glesbebyggda Skatudden, i vars norra del man byggde en hamnanläggning som fick namnet Sveaborgs krigshamn. På Skatudden byggdes matros- och officerskaserner ritade av C. L. Engel. Här bildades på 1830-talet Första Finska Sjöekipaget som bestod av rekryterade finländska matroser. Generalguvernören över Finland ansåg att kasernområdet på Skatudden hade fuktigt och ohälsosamt klimat för ryska soldater, och byggnaden överlämnades till finländare. Under Krimkriget bildades Andra Finska Sjöekipaget, som upplöstes efter kriget. Samtidigt minskades Första Ekipaget, och den Kejserliga Östersjöflottans ryska truppförband placerades på Skatudden. De finländska rekryterna bodde i Sjöekipaget tillsammans med ryska matroser till 1880, då ekipaget upplöstes och området på Skatudden gick helt i ryskt ägo.

 

Sveaborgs docka var tekniskt föråldrad. Skeppsbyggnad och reparationer samt fartygsunderhåll och rederiverksamhet flyttades helt till Skatudden före utgången av 1895. Det byggdes reparationsdockor för torpedbåtar, torpedförråd, olika verkstäder, naftatankar och kolförråd på området. Strax före första världskriget 1913 klassificerades det som andra klassens krigshamn, och huvudredskapet bestod av torpedbåtar i olika storlekar. Helsingforsborna kallade det med det ryska ordet ”portu”, vilket betyder hamn.

 

Sveaborgs fästningskrets expanderar

 

Området kring Sveaborgs fästningskrets preciserades när kartan över området blev klar 1893. Diskussionen gällde dels alternativet att lägga ner Sveaborg som krigshamn, dels att avsevärt expandera området genom att öka antalet batterier på öarna framför fästningen med tanke på försvaret av S:t Petersburg. Sveaborgs fästningskrets expanderade och dess innersta område sträckte sig från Drumsö till Sandhamn.