Lejonflaggan vajar på Zanders flaggkulle 1918. Bild: HKM

Beslut om fästningens namn

Flagghissningen på Gustavssvärd och namnförändringen från Sveaborg till Suomenlinna var ett högtidligt tillfälle, som finska senatens ekonomiedepartement med ledning av ordförande P. E. Svinhufvud, Helsingfors stadsfullmäktige, universitetets rektor samt tyska och finländska officerare deltog i. Finlands rödgula lejonflagga hissades upp medan kanonerna dundrade och de vita fronttrupperna och Helsingfors kommandotrupper gjorde honnör.

Svinhufvud, som höll ett högtidstal på Gustavssvärds vallar, förklarade den ryska tiden på fästningen för alltid avslutad: ”Finland är fritt. - - Låt oss aldrig låta någon fiende dra ner den [flaggan] härifrån. Sveaborg är hela finska folkets egendom och därför har senaten beslutat att dess namn hädanefter ska vara Suomenlinna.” Namnförändringen bekräftades nästa dag med senatens förordning. Enligt den kunde fästningens gamla namn Sveaborg fortfarande användas på ”svenska ämbetsspråket”.

I den svenskspråkiga pressen väckte namnförändringen mycket uppståndelse. Enligt historieprofessor Carl von Bonsdorff, som skrev i Hufvudstadsbladet, var namnvalet misslyckat. Även om varken ”Sveaborgs” eller ”Viaporis” historia hade medfört någon glädje för Finland, var namnen ändå historiska och det fanns anledning att bibehålla dem. Översättningen ”Finlandsborg” ansåg von Bonsdorff vara helt opassande.

Författaren Juhani Aho bestred von Bonsdorffs kritik och konstaterade att det nya namnet förenade alla medborgargrupper oavsett språk. De gamla namnen ”Sveaborg” och ”Viapori” påminde enligt Aho endast om [C.O. Cronstedts] förräderi och det ryska förtrycket och våldet, och dessa kunde man avstå ifrån.

Fångar på Salutorget som väntar på en transport till Sveaborg. Bild: HKM

Fångläger

Högtiden firades mitt i de rödas fångläger som påminde om inbördeskriget. Sedan april 1918 hade hundratals krigsfångar placerats på Sveaborg. Fångtransporterna till Sveaborg hade inletts med anledning av att fästningen hade stor inkvarteringskapacitet och att det var svårt att fly från ön. Som värst hade över 8 000 fångar placerats på fånglägret i maj–juni. På grund av misslyckad proviantering och dålig hygien härjade sjukdomarna bland fångarna. Dödligheten var som högst i juli 1918, och man var tvungen att släppa en stor del av fångarna från lägret till ett villkorligt fängelse på grund av de omständigheter som rådde på lägret. Hungern gjorde fångarna svaga och utsatta för sjukdomar, såsom dysenteri och tyfus. År 1918 förekom det även rabies och spanska sjukan i Helsingfors.

Mellan april 1918 och mars 1919 dog totalt 1 536 personer på fånglägren på Sveaborg, Mjölö och Sandhamn. I denna siffra ingår även de personer som dömdes till döden. De sista fångarna lämnade fästningen först 1919. Minnesplatsen för Sveaborgs fångläger ligger nära huvudbryggan på Stora Östersvartön.

Finländsk garnison flyttar till fästningen

Efter den 110-åriga ryska tiden blev Suomenlinna basen för den finländska garnisonen. Fästningen hade inte längre den forna militära betydelsen, men dess läge utanför Helsingfors var fortfarande viktig. Suomenlinna blev utstationeringsorten för Finlands kustartilleri. Suomenlinnas militära tradition går vidare än i dag med Sjökrigsskolan, som är verksam på Lilla Östersvartön.

Finlands regering på väg till Sveaborg den 12 maj 1918, då fästningen fick namnet Suomenlinna (Finlands borg). Bild: MV

360-graders panoramavy av minnesplatsen för Sveaborgs fångläger i Kasinoparken på Sveaborg.

Text: Jyrki Paaskoski