DET RYSKA SVEABORG
Vallarna som en del av fästningslandskapet
Genom Krimkriget uppdagades att Sveaborgs värn från den svenska tiden var krigstekniskt föråldrade.
De långa, krokiga, gräsbevuxna landvallarna på Sveaborgs sydvästra kust med sina kanonstationer byggdes under den senare halvan av 1800-talet efter Krimkriget. Sveaborgs försvar byggdes på vallar runt stränderna samt på de kanoner som placerades i deras skydd och utrustades med ammunitionslager och krutkällare.
Landvallar
Under Krimkriget började Sveaborgs garnison att snabbt förbereda sig för krigföring. Det konstaterades att Sveaborg var föråldrat och det brådskade med moderniseringar. Vårvintern 1855 upptornades landvallar framför de bastioner som hade byggts under den svenska perioden på 1700-talet, framför allt i värnen på öarnas sydvästra stränder. När franska och engelska krigsfartyg anlände sommaren 1855 till Helsingfors var arbetet långt ifrån färdigt, och Sveaborg kunde inte försvara sig mot anfallarna.
Renovering och rustning av fästningen fortsatte vid flera olika tidpunkter efter Krimkriget. Internationella kriser påskyndade renoveringsarbetet. Beväpning förbättrades och landvallar byggdes, upphöjdes och omformades. Att krigföringen förändrades påverkade även Sveaborgs övergripande planering: höga byggnader synliga på långt avstånd, utsatta för bombningar, byggdes inte längre.
Marktäckta vallar är en viktig del av Gustavssvärds fästningslandskap. Bild: Suomen ilmakuva
Sand, torv, sten och betong
Vallar byggdes först av sand och torv, delvis på bastioner och andra värn från den svenska perioden. Skjutplattformar av trä ersattes så småningom med kanonfundament av sten och bröstvärn för batterierna förstärktes. Även tillfälliga krutkällare och ammunitionslager, som byggts under kriget, moderniserades och förstärktes. Kasematter från den svenska perioden anslöts som ammunitionslager till nya fästningar. Den grundläggande strukturen av krutkällare från den svenska tiden bevarades vid de moderniseringar som ryssarna genomförde, men dessa förstärktes genom att täcka dem med jordskikt.
Vallarna byggdes ursprungligen geometriskt kantiga och ovanpå dessa placerades till exempel eldlednings- och mörsarplattformar. Mellan kanonstationerna byggdes förbindelsegångar och serviser. Med den jord som transporterades från annat håll som byggmaterial för vallarna kom det även frön från olika främmande växtarter. Dessa växter blommar fortfarande på Sveaborg.
Kedjan av vallar och kanonstationer förlängdes till båda sidorna om Sveaborgs huvudöar. I väster sträckte sig vallbyggnaderna till Stora Räntan, i öster till Sandhamn. I och med att beväpningen och sprängmedel samt byggnadsteknik utvecklades strävade man efter ännu starkare konstruktioner, där även betong användes. Rustning av fästningen med allt effektivare kanoner var dyrt och det tog lång tid med moderniseringar.
Betydelsen av Sveaborgs värn minskar
När fartygskanonernas räckvidd ökade anslöts de öar som var belägna längre ut till havs, såsom Torra Mjölö, Mjölö och Gråhara, som eldlinjestationer till fästningen Sveaborg. Även rustningen av dessa gick i början mycket långsamt, men fick klart mer fart inför första världskriget. Efter att fästningen expanderat till de yttre öarna, minskade den försvarsmässiga betydelsen av värnen på Sveaborgs gamla öar. På 1900-talet byggdes kanonlavetter av betong och stål på huvudöarna och serviser framför allt på Västersvartön.
Många främmande arter, såsom ryssgubbe, trivs i Sveaborgs fästningslandskap.
360-graders panoramavy av vallarna
Text: Mikko Mälkki
Webbutställningen Det ryska
Sveaborg är en del av programmet
för Finlands 100-årsjubileum.