Under första världskrigets tryck kollapsade det ryska kejsardömet. Armén led upprepade nederlag, stadens invånare mobiliserade sig oroligt och hela riket svalt. Till följd av strejker och politiska protester abdikerade Nikolaj II, vilket blev slutet för den 300-åriga historien av Romanovs härskarsläkt på den ryska tronen.

 

Under det enorma politiska trycket meddelade Nikolaj II i mars 1917 att han abdikerar till sin bror Mikaels fördel, som överlät makten till en tillfällig regering. Denna så kallade februari-/marsrevolution ledde till blodiga våldsdåd även på Sveaborg, i Helsingfors och på Östersjöflottans fartyg. Bakom det brutala våldet låg matrosernas och soldaternas hat mot officerare, vänsterns politiska propaganda och generalguvernör F. A. Seyns försök att hemlighålla Nikolaj II:s abdikering.

 

De radikaliserade matroserna i Östersjöflottan mördade på tre dagar nästan hundra officerare genom dränkning, misshandel, skjutning och med bajonetter. Matrosernas hat ledde bland annat till mordet av kommendören av Östersjöflottans Helsingforseskader, viceamiral Adrian Nepenin, flottans generallöjtnant Veniamin Protopopov, kontraamiral Arkadi Nebolsin, Sveaborgs artillerikommendör, överste Nikolaj Fedtšenko och Sveaborgs fästningstruppers kommendör, generallöjtnant Pjotr Tihonovitš.

 

Toppen av denna mordvåg nåddes den 16–18 mars 1917. På officersklubben på Stora Östersvartön mördades ställföreträdaren för kommendanten av fästningen Sveaborg, överste i Första Fästningsartilleriregementet Alexandr Svjatski genom ett skott i ryggen. Stabskaptenen Pjotr Aleksejev, som skyndade sig till hjälp, sköts i sitt släde. På Bastion Palmstierna på Vargön dödades dessutom ett tiotal officerare och underofficerare under mystiska omständigheter.

 

Sjöministeriet försökte undersöka officersmorden och ställa de skyldiga inför rätta, men utan resultat. Bland annat matroskommittén på linjeskeppet Petropavlovski vägrade att överlämna några som helst uppgifter till ministeriet, eftersom händelserna hade varit fartygets ”interna angelägenheter”. I juli 1917 benådade statsminister Aleksandr Kerenski, som räknade sig som socialistisk revolutionär, de matroser som gjort sig skyldiga till officersmorden. Därmed