En boplats genom dess historia

Arbetet med att bygga fästningen Sveaborg inleddes år 1748, och snart var fästningsholmarna ett enda massivt bygge. Soldaterna och arbetarna som deltog i byggnadsarbetet bodde i trånga förhållanden och vardagen på fästningsbygget var tung.

I fästningen bodde då cirka 6 000 personer, av vilka de flesta var soldater som arbetade på bygget. Andelen civila var liten.

Förutom soldaternas familjer bosatte sig även tjänstemän och köpmän på Sveaborg. Officerarna tog sina familjer till fästningen först efter att boendeförhållandena hade förbättrats; många bosatte sig med sina familjer i borgarhusen inne i Helsingfors eller på herrgårdar i Helsingforstrakten. En byggnad som är känd som ”Noaks ark” byggdes under åren 1764–1771 för officersfamiljerna på Sveaborg, och den blev en av de första bostadshöghusen i Finland.

Noaks ark i dag

I Augustin Ehrensvärds byggnadsplan ingick att bygga kurtiner, vilket bidrog till att lösa bostadsbristen. Dessa befästningar användes både som bostäder och för annat nyttobruk. Man byggde också trähus på Sveaborg.

Epidemier härjade ofta på fästningen. Till de vanligaste sjukdomarna hörde, på grund av den näringsfattiga maten, skörbjugg samt rödsot, malaria och olika typer av ”fältfeber”. Fältskärarna på fästningen försökte medicinera de insjuknade efter bästa förmåga till exempel genom åderlåtning eller genom att ge dem hälsovatten. Augustin Ehrensvärd gav olika anvisningar om hygien och soldaternas näring för att försöka bekämpa sjukdomarna.

Under den svenska tiden var Sveaborg ett kulturcentrum där officerarna levde ett aktivt societetsliv. Baler och kortspelskvällar ordnades i officerarnas hem och på herrgårdar runt om i Helsingsforstrakten. Officerarna upprätthöll en kultur som grundade sig på det franska språket och den franska hovetiketten.

Augustin Ehrensvärd var en skicklig målare, och i fästningen utövades också musik och litterär verksamhet. Ehrensvärd såg dessutom till att en konstskola grundades. På 1760-talet verkade också en skeppsgosseskola på Sveaborg. Där studerade främst barn till finska soldater.

Den ortodoxa kyrkan kring början av 1900-talet

Under den ryska tiden färdigställdes nya kaserner och en kyrka på Sveaborg, och i början av 1800-talet bodde det fler människor på fästningen än i Helsingfors. Förutom kasernerna och kyrkan byggdes det också ett sjukhus på Sveaborg under den ryska tiden. Då fanns det totalt 3 000 fångar och soldater på fästningen. Den civila befolkningen bestod som minst av färre än tusen personer.

Det fanns både en ortodox och en luthersk församling på Sveaborg. Bland den ryska militären fanns det också polska katoliker, judiska soldater och några muslimer, så garnisonssamhället på 1800-talet var synnerligen heterogent.

Människorna på Sveaborg hade många olika tjänster till sitt förfogande: handelsrum, ett apotek och skolor som drevs av församlingarna. Nikolai Sinebrychoff inledde sin bryggeriverksamhet på Västersvartö i början av 1800-talet.

Soldaterna bodde i mycket trånga kaserner. Officerarna däremot bodde med sina familjer i stora bostäder och ibland till och med i egna trävillor. Det fanns tiotals små träbyggnader och trädgårdar på Sveaborg under 1800-talet. Av träbyggnaderna finns det nästan ingenting kvar i dag, så dagens besökare får i stället försöka föreställa sig hur det tätt bebyggda fästningslandskapet måste ha sett ut.

Då de stora kasernbyggnaderna färdigställdes på Stora Östersvartö var det resultatet av ett enormt byggnadsarbete på fästningen. Den ortodoxa kyrkan stod klar år 1854. Strandkasernen färdigställdes under åren 1868–70, och den bildade en ny, ståtlig huvudingång till fästningen.

På 1840-talet blev också de renoverade sjukhusbyggnaderna klara på fästningen. Den fruktade koleran nådde Helsingfors i början av 1830-talet, och en kolerakyrkogård grundades i Sandhamn på Sveaborg år 1847.

Efter självständigheten beboddes fästningen av ett finskt garnisonssamhälle. Den ryska garnisonen lämnade Sveaborg våren 1918, och plötsligt stod fästningen tom. Efter inbördeskriget drevs ett krigsfångläger på fästningen, och befolkningsmängden på Sveaborg var därför som störst under åren 1918–1920. Som mest bodde det 800 fångar i de proppfulla fångkasernerna, vilket slutade i en stor tragedi.

En finsk garnison flyttade in i fästningen på våren 1918. Efter inbördeskriget var det stor brist på bostäder i Helsingfors, och på 1920-talet bodde det folk i nödbostäder också på Gustavssvärd på Sveaborg.

Sveaborg var ett militärområde, vilket innebar att de som bodde där alltid måste ha med sig en passersedel som beviljats av kommendantsexpeditionen. Invånarna var missnöjda med bostadsbyggnadernas undermåliga skick och hur svårt det var att röra sig mellan staden och Sveaborg.

Folkskolan på Sveaborg cirka 1930

Det fanns flera olika handelshus, en skola och en barnträdgård på Sveaborg redan på 1800-talet. Basservicen på öarna började ta form efter att Finland blev självständigt. År 1921 grundades en folkskola på fästningen, och år 1924 inledde en barnträdgård sin verksamhet. Ett bibliotek, som fortfarande är verksamt, öppnade sina dörrar på 1950-talet.

Ingen komfort

Efter krigsåren var fästningsbyggnaderna i stort behov av renovering, och försvarsförvaltningen hade som mål att göra sig av med fastigheter som var i dåligt skick. Tidningen Akateeminen beskrev boendeförhållandena på Sveaborg år 1964 så här: ”Hälften av bostäderna saknar all form av komfort. Det finns ingen vattenledning, inga avlopp och ingen centralvärme. Toaletten kan ligga 200 meter från bostaden, och vedboden likaså 200 meter åt andra hållet. Människorna på Sveaborg bor delvis t.o.m. i de gamla stenmurarna från Ehrensvärds tid, som på grund av fukten måste värmas upp dagligen också på sommaren. Vattnet transporteras med häst och vagn eller bärs för hand.” (Akateeminen 29.4.1964, fri översättning)

I värsta fall kunde taket falla in i bostäderna eller väggarna mögla. Trots dessa brister var invånarna måna om att få bo på den lugna fästningen nära naturen.

Skeppsindustrin utgjorde en viktig del av betalningen av krigsskadestånd, och på Valmets varv på Sveaborg tillverkade man flera krigsskadeståndsfartyg. För varvsarbetarna rustade man upp bostäder i bostadsbyggnaderna på Västersvartö. Den civila befolkningen var som störst år 1952, då Sveaborg hade 1 649 invånare.

Passtvånget slopades år 1948, och i några år efter det tog man ut en inträdesavgift av alla som besökte ön. Turisterna började få ett allt större intresse för fästningen, och då den nya färjan började trafikera år 1952 började fästningen utvecklas som turistattraktion.

En dispositionsplan görs upp

Staten tillsatte år 1969 en arbetsgrupp med uppgiften att begrunda hur Sveaborg skulle utvecklas. Arbetsgruppen ansåg det vara viktigt att Sveaborg bevaras som en historiskt värdefull helhet som används för ett bra ändamål. En arkitekturtävling ordnades för att få fram idéer för framtiden. Arbetsgruppen föreslog också att Sjökrigsskolan skulle bevaras på Sveaborg av historiska skäl.

Under åren 1973–1974 gjorde man upp en dispositionsplan för Sveaborg, ett förslag med huvudprinciperna för utvecklingen av öarna. I planen föreslogs att flera kultur- och forskningsinstitut förläggs till Sveaborg och att öarna hålls levande också genom att antalet invånare utökas. Vidare ansåg man att de gamla byggnaderna skulle rustas upp och att nya skulle byggas.

I planen betonades också att Sveaborg som helhet är ett värdefullt, historiskt monument.

Alla idéer i dispositionsplanen från åren 1973–1974 har inte genomförts. Huvudprinciperna i den fungerar dock till många delar fortfarande som grund för det arbete som utförs av Förvaltningsnämnden för Sveaborg, som grundades 1973. Förvaltningsnämnden för Sveaborg är ett statligt ämbetsverk som lyder under undervisnings- och kulturministeriet. Den förvaltar huvudsakligen fästningsområdet och dess fastigheter, och dessutom ansvarar den för utvecklingen av området.

Numera bor det ungefär 800 människor på Sveaborg. Där finns över 350 bostäder, och Förvaltningsnämnden för Sveaborg är disponent för största delen av dem. Av arméns enheter verkar alltjämt Sjökrigsskolan på öarna med cirka 250 soldatstuderande per år. På fästningen finns ett bibliotek, ett lågstadium, ett daghem och en dagligvarubutik.

Årstidsväxlingarna syns i invånarnas vardag på fästningen, som hör till vårt lands populäraste turistattraktioner: under sommarsäsongen myllrar det av liv där, men till vintern blir det lugnt igen.