Rysslands provisoriska regering försökte förgäves att med ledning av statsminister Aleksandr Kerenski intensifiera krigsinsatserna mot Tyskland sommaren 1917. Så småningom gled makten från den provisoriska regeringen till en kommitté ledd av bolsjevikerna, som med ledning av Lenin gjorde revolution i oktober 1917.

 

Den provisoriska regeringen och Tsentrobalt

 

Rysslands politiska avgrund blev ännu djupare när monarkisterna misslyckades i sitt kontrarevolutionsförsök med ledning av general Lavr Kornilov vid månadsskiftet augusti–september 1917. Därefter utsågs Kerenski även till stabschef och Rysslands faktiska diktator. Den verkställande kommittén av Petrograds styrelse tillsatte med ledning av Lev Trotskij en militär revolutionskommitté, som i praktiken avsatte Kerenskis regering, som blivit helt utan stöd, och hela makten överfördes till styrelsen. Oktoberrevolutionen var blodlös och gick lugnt till.

 

Sommaren 1917 var moderata socialdemokrater eller mensjeviker, som stödde den provisoriska regeringen, i makten och situationen var full av förväntan. I oktober 1917 tog bolsjevikerna med ledning av Pavel Dybenko makten på Tsentrobalts eller Östersjöflottans centralkommittés representantmöte på Mariepalats, sedermera Presidentslottet, i Helsingfors. Inför oktoberrevolutionen skickade Tsentrobalt för säkerhets skull 4 800 soldater och matroser från Sveaborg och krigshamnen för att ge stöd till den revolution som Petrogradsrådet hade påbörjat.

 

Stridsoduglig flotta

 

Situationen på Sveaborg och i Sveaborgs krigshamn var förvirrad. Östersjöflottans eskader i Tallinn hade 1917 evakuerats inför ett förväntat tyskt anfall till Helsingfors, och Skatudden, Kronbergsfjärden och Sveaborg var fyllda med linjeskepp, kryssare, jagare, torpedbåtar, minfartyg och -svepare, u-båtar och olika hjälpfartyg. I praktiken var flottan dock stridsoduglig, eftersom cirka hälften av matroserna antingen på eget bevåg eller enligt Tsentrobalts och andra revolutionskommittéers order hade skickats eller begett sig till Petrograd.

 

När det finska inbördeskriget bröt ut i slutet av januari 1918 blev merparten av Sveaborgs besättning och matroser kvar i sina kaserner och på sina fartyg. Enligt order från Kronstadt skulle kanonerna på Sveaborg och på de yttre öarna desarmeras, dvs. göras odugliga, genom att avlägsna sikten och låsen på dessa. På samma sätt skulle alla minladdingsutrustningar demonteras eller vid behov förstöras. Sveaborgs artillerichef, överstelöjtnant Nikolaj Balzam, lade delvis ut arbetet med förstörelsen av kanonerna till ingenjörsbyrå Ferro i Helsingfors, som demonterade kanonbatterierna på Sveaborgs centralfästning, Mjölö, Torra Mjölö, Gråhara, Stora Enskär, Rysskär och Karlö i mars 1918.