Efter det förlorade Krimkriget satte Ryssland igång en effektiv modernisering av armén, flottan och fästningarna. Moderniseringarna sträckte sig även till Sveaborg, där man från och med 1860-talet byggde nya vallar och placerade moderna kustkanoner.

 

Föråldrande bastionfästning

 

Före Krimkriget under 1853–1856 moderniserade ryssarna inte Sveaborgs bastionsvärn från den svenska tiden i någon större utsträckning, trots att dessa konstaterades vara föråldrade. Under kriget hade enkla kanonbatterier byggts framför och vid sidan av den centrala fästningen. Som bröstvärn för batterierna fungerade en sex till nio meter lång jordvall med skottgluggar för kanoner.

 

Träunderlagen som byggmaterial ersattes av järn och stål. Bepansringen av krigsfartygen förbättrades avsevärt framför allt från och med 1870-talet.  Segelfartygen ersattes av ångkraftdrivna krigsfartyg, där man monterade baklastade räfflade kanoner. Deras skottvidd och träffsäkerhet var betydligt bättre än hos frontlastade kanoner med slätt rör, som även artilleriet på Sveaborg bestod av.

 

Vallar och kustkanoner

 

Omfattande moderniseringar började 1859 och fortsatte till slutet av 1870-talet. Till en början låg tyngdpunkten på Kungsholmen, Sandhamn och Skanslandet som ligger vid Gustavssvärd, där det byggdes tre batterier utan kasematter under 1859–1863. Bröstvärnen för kanonbatterierna på Gustavssvärd, Vargön och Västersvartö förstärktes med granit och tjockleken på landvallarna ökades till cirka tio meter. Under 1866–1871 byggdes 25 krutkällare och ammunitionslager av sten och tegel bakom batterierna täckta av jordskikt. På den högsta krutkällaren i varje batteri byggdes så kallade avståndsmätpaviljonger.

 

På Gustavssvärd, Vargön och Västersvartö placerades på 1870-talet moderna baklastade och räfflade nio eller elva tums kustkanoner, som var tillverkade antingen av Krupp i Tyskland eller med licens i Ryssland på Obuhovs och Perms kanonfabriker i S:t Petersburg. Kanonerna placerades som batterier skyddade av landvallar, där vart och ett hade från två till fyra robusta kanoner. Deras halvcirkulära fundament var av granit och skjutsektorn var 90–140 grader. Kanonerna skruvades fast vid en lavett och deras bakhuvuden var vändbara på skenor. Tung ammunition lyftes upp med kranar som var fästa vid lavetten. På 1880-talet göts fundamenten för kanoner av betong. Tung ammunition förflyttades med ångdrivet lok från ammunitionslagret till baksidan av batterierna.

 

Efter Krimkriget pågick befästningsarbeten även på Skanslandet bredvid Sveaborg, där det byggdes nya batterier med kasematter under 1859–1863. Befästandet fortsatte till början av 1900-talet. På Skanslandet och Kungsholmen intill byggdes över 20 krutkällare där Sveaborgs ammunition förvarades.